Sanna / snapshots

När vi ändå är inne på det här med träning. Förr hade jag, likt många andra, problem med att motivera mig till träning. När man läser Topp Hälsa och andra träningstidningar finns det alltid med en massa tips till hur man faktiskt kommer i väg till gymmet. 

• Skaffa en träningskompis som drar med dig till träningen. 
• Köp ett dyrt gymkort, du får dåligt samvete om du inte utnyttjar det.
• Sätt upp mål, som att träna inför ett lopp.
• Berätta för alla om dina mål, som att blogga om veckans träningspass.

Det finns en gemensam nämnare för dessa “motiverande” knep. De handlar alla om att sätta press på dig, som ger dig dåligt samvete om du misslyckas. Det tog mig några år att räkna ut att dessa knep inte fungerar överhuvudtaget för mig. De har faktiskt rakt motsatt effekt. Ju mer press jag sätter på mig, desto större sannolikhet är det att jag misslyckas. Detta misslyckande gör mig ännu mindre motiverad.

Det som hände för några år sedan var att jag ändrade mitt sätt att tänka. Jag slutade sätta upp strikta träningsscheman som jag aldrig orkade hålla. Jag slutade smida storslagna planer (och berätta om dem). Jag slutade försöka haka upp min träning på andra människor. Jag började träna för min egen skull. Som jag skrev om här, det handlar inte om att det ska vara “skönt efteråt”.

Jag faller fortfarande in i det gamla mönstret (som förra året då jag slog på stora trumman att jag skulle springa midnattsloppet, vilket resulterade i knäproblem och ångest över hur misslyckad jag var). Men i regel tränar jag för min egen skull och ingen annans. Det tycker jag ni ska göra också.