Sanna / snapshots

Jag och vintern, vi är helt enkelt inte kompatibla längre. Det blir värre för varje år. Tröttheten är helt förlamande. Snoozade en timme och tjugo minuter den här morgonen, trots att jag sovit mina åtta timmar och plockat fram träningskläder kvällen innan. Men det gick bara inte. Att ta sig upp ur sängen när jag vet hur kallt och mörkt det är kräver sådan enorm styrka. Och trots att jag ätit frukost och druckit kaffe är jag fortfarande helt slut.

I vanliga fall brukar det lättas upp lite av den första riktiga snön. Allt blir lite ljusare och fluffigare. Fint. Brukar jag tycka. Men nu, nu vill jag bara bort. Räknar minuter och sekunder tills jag får D-vitamindoserna på naturlig väg. Gå ut och springa. Slippa frysa. 

Jag har aldrig haft några problem med värme. Minns när jag var i Turkiet som tonåring, och Sandras föräldrar varnade mig för hur varmt det skulle vara. “Det tar ett tag innan man vänjer sig.” Det gjorde det inte för mig. Jag älskade det från första sekund. Varmt. Kokande. Älskar, älskar, älskar värme. Och naturligt ljus! Och havet!

Vill helst av allt ha ett litet hus vid stranden i något varmt land. Där jag kan kliva upp samtidigt som solen, dricka kaffe och skriva. Ta morgondopp och ligga på stranden med en hel hög av bra böcker. Springa i skuggan i någon närliggande skog. Fotografera så många solnedgångar att alla skulle avfölja mig på Instagram. 

Det vore något det. 

Det är måndagmorgon. I vanlig ordning dricker jag kaffe starkare än espresso och försöker vakna till liv efter den mest intensiva veckan på hela året. I lördags klev jag upp klockan tolv och hade då sovit tolv timmar rakt av. Hade förmodligen sovit tolv till om jag inte haft sinnesnärvaro nog att ställa klockan kvällen innan.

SIME Stockholm 2012 har gått av stapeln. Det var episkt bra det här året. Kanske för att det här var mitt fjärde SIME, men första som jag gått endast i egenskap av besökare och inte varit magsårsstressad samtidigt. Under två dagar har jag bara insupit inspiration från smarta människor, hängt med folk jag träffar på tok för sällan och knappt sovit något alls.

Sen var det även Spinngalan i torsdags. Eftersom jag precis kommit från två dagar fyllda med smarta scenpersonligheter och sedan fick se en presentatör som körde “öh, va, jag fattar ju ingenting om det här priset och kunde inte bry mig mindre” som koncept.

Sedan blev det lördag och inflyttningsfest för Bobby som flyttade ut till Lo på den legendariska ön! Vi firade med att köpa dem ett matchande set av julmyskläder och ge dem en egen namn-mashup. I give you: Bobrain!

 

Jag startade den här Tumblrn för att jag inte kände att jag kunde skriva ner det där vardagliga tramset i min vanliga blogg. När jag nyss loggade in upptäckte jag att det var åtta månader sedan jag hade tid och lust att skriva nonsens.

“Det känns som du försvunnit från radarn”, sa någon till mig igår. Ja, det kan man säga. Det kan gå en vecka utan att jag uppdaterar twitter eller facebook. Månader mellan blogginläggen. Detta från någon som tidigare följde flödet dygnet runt, inte kunde låta bli att formulera tweets av allting och fick svår abstinens av att inte vara online. 

Men någon gång i början av det här året slutade det kännas viktigt. Behovet av att stänga av blev större än behovet av att hänga med. Jobbet har varit högsta prioritet för mig, och med allt nytt att ta in, all kompetens som finns, alla människor jag kan lära av, så har det krävt allt engagemang jag har i kroppen. Det fanns inget över för att hålla min digitala närvaro vid liv.

Men jag saknar trots allt bloggande, både det tramsiga och seriösa. För att inte tala om fikasnacket. Så jag tänkte försöka hitta tillbaka till det igen. Vi börjar lite så här.

1. Solen! Vinter och mörker sliter på mig så mycket att jag inte ens förstår hur dåligt jag mått förrän det börjar ljusna. Nu är det banne mig vår!
2. Jobbet den här veckan. Dels för att jag allmänt älskar mitt jobb, men också för att jag höll en två timmars workshop som gick bra, plus att jag fått rolig feedback.
3. Att jag skaffat PT. Första passet var i tisdags och jag kan inte nog beskriva hur skönt det är att inte vara helt själv i sin träning. 
4. Sömnen den här natten. Var helt slut efter en stressad dag, gick och la mig nio, somnade strax därefter. Och sov hela natten igenom. 
5. Att jag kan gå i högklackat igen. Det tog ett år, men foten är nu återställd från glasbitsincidenten! Heels!

Om ni känner ni er lite buttra och inte fattar varför jag går runt och är glad, rekommenderas den här artikeln. 

Försöker avgöra om jag är mest geek eller hipster. En fin gräns.

winfographics:

Har försökt ta mig i kragen och börjat se Oscarsnominerade filmer. Galan är på söndagnatt och jag har hittills sett … En. Och är bortrest över helgen. 

Filmen jag såg var, ja, titeln gives it away, men för er som blivit mindre begåvade med slutledningsförmåga var det alltså Midnight in Paris. Hade inga direkta förväntningar, antalet Woody Allen-filmer jag sett kan räknas på en hand (jag vet, skam och skandal). Blev kort sagt glatt överraskad. Älskade fotot, den lugna takten och den självklara känslan, utan det jobbiga behovet att förklara allt. 

En annan sak jag älskade var musiken, som just nu går på repeat hos mig.

I torsdags började jag helt plötsligt hosta som om jag varit storrökare i femtio år. På fredagen började febern och sen var det kört. Lördagen spenderades med Lost och andra serier i ett mörklagt sovrum. Så fort jag rörde på mig eller hostade, vilket jag gjorde mest hela tiden, höll mitt huvud på att explodera. Total misär. 

Men på söndagen började det lätta. Fick hostmedicin hemlevererat och trodde inte längre att döden var en hostattack bort. Sjukskrev mig i går, för att kunna sova och vila ordentligt. Vilket jag gjorde. Spenderade flera timmar i fåtöljen med Richard Bransons bok om entreprenörskap, som för övrigt inte är den bästa lektyren för den som borde slappna av och ta det lugnt. Hann även avverka en Oscarsfilm, Midnight in Paris, med mycket hög mysfaktor som nu får mig att nu köra soundtracket på repeat.

Och i dag känner jag mig nästan som mig själv igen. Vågar inte riktigt ta ut något i förskott, men att verkligen vila när man är sjuk tycks helt klart ha en positiv effekt på att bli frisk snabbare. 

/Hon som under förra förkylningen vägrade sjukskriva sig och var sjuk i två månader istället (lär mig av mina misstag)

Det finns två vardagssjukdomar man brukar får dras med. Magsjuka och förkylning. Jag kan inte minnas sist jag hade magsjuka, men skulle föredra det före en förkylning alla dagar i veckan. Magsjuka är liksom ett symtom du får dras med. Väldigt intensivt och jobbigt, men ett eller två dygn senare är du ändå på benen igen. 

Förkylning däremot, det är en cocktail av inte mindre än tre vedervärdiga symtom. Som tre sjukdomar i ett och aldrig tar slut. Jag kan inte ens avgöra vilken som är värst. Halsontet som får varje klunk vatten kännas som att du just svalt knivar. Snoret som vägrar sluta rinna och förvandlar näsvingarna till infekterade sår. Eller hostan som får dig att stå dubbelvikt över toaletten och nästa spy för att bli av med det envisa slemmet som rosslar i lungorna. Och så mattheten och spänningshuvudvärken som resultat av kampen att hålla sig vid liv. 

Kan inte med ord beskriva hur mycket jag hatar att vara förkyld. 

MVH,
Just kill me already 

“Jag vill att du har dina prioriteringar klart för dig. Vad är viktigast för dig?” 

Den frågan ställde min sprillans nya PT till mig igår. Det var ett första möte, där vi gick igenom mina vanor och gjorde några tester för att han skulle se hur läget var. 

“Träning före allt”, svarade jag. Ja, det låter dramatiskt. Men när min kropp inte mår bra, så mår inte jag heller bra, och det spiller över på allt i livet, som jobb och vänner. 2010 var mitt nyårslöfte att prioritera jobb före allt. Det var ett rätt dumt nyårslöfte, men vissa misstag måste man helt enkelt göra för att lära sig. “Träning före allt”, var mitt löfte 2011. Det var mitt bästa nyårslöfte någonsin. 

Men att träna mycket är inte per definition bra för en. Inte om man tränar fel. Jag sprang en del första halvan av 2011, men slutade för att det inte kändes helt bra i kroppen. Jag har inte vågat köra hårt i gymmet med vikter, för jag har varit osäker på om jag gör rätt och hur jag ska bygga upp kroppen på bästa sätt. Efter gårdagens diskussion med herr PT är jag rätt glad över det.

Så, i nuläget är jag väldigt stel. Har en överrörlig svank. Ingen stabilitet att tala om. Vi kommer börja från grunden, med rörlighet- och stabilitetssövningar i en månad. Det kommer handla om att träna rätt. Och så blev jag väldigt starkt avrådd från att dansa. Det kommer göra mer skada än nytta för mina leder. 

När han förklarade detta för mig tittade han på mig som om han väntade sig invändningar, eller kanske att jag skulle se nedslagen ut. Men jag känner mig inte ett dugg nedslagen. Ja, att träna hårt är mycket mer min kopp te än att göra grundliga övningar. Men det är ju därför jag vill börja träna med PT, för att få hjälp med sånt jag själv är dålig på. Och börjar vi på botten finns det en jäkla massa jobb och resultat att se fram emot. Nu jäklar kör vi, 2012!

Få saker är lika frustrerande som sömnproblem. Söndagar är alltid värst, och i förrgår slog det all time high, då jag praktiskt taget inte sov en blund på hela natten. Var så klart ett vrak på jobbet. Så pass att jag till och med avbokade mitt träningspass (har aldrig någonsin avbokat ett pass för mindre än dödlig förkylning). Men jag var utmattad. 

Igår lyckades jag gå och lägga mig strax efter åtta och somnade hyfsat snabbt. Men så vaknar jag mitt i natten, rätt pigg. Tänker att det måste vara dags att kliva upp snart. Kollar på klockan. Ett. 01.00. Och efter det sov jag oroligt resten av natten och känner mig långt ifrån utvilad.

Jag tror (och hoppas) att det här är en fas som bara beror på att jag kört igång med träningen igen och att kroppen snart hittar balansen. Annars kommer den här våren bli väldigt jobbig.